22 februari - Undrar hur det gick?

Idag ska nämnden ha fattat beslutet med stort B. Jag har ingen aning om hur det gick, men imorgon ska jag ringa nämndsekreteraren och förhöra mig. Undrar vad jag gör om de sagt nej?

Om de sagt ja så blir nästa steg att invänta beslutet, få papprena legaliserade, skicka bunten till FFIA som sen skickar över allting till Kinas adoptionsmyndighet CCAA. Det är i de sistnämndas våld vi kommer att befinna oss under det nästkommande året/åren. Det är de som kollar igenom våra papper och i slutändan matchar ihop oss med vårt barn. Just nu ligger väntetiderna på att få barnbesked (fortsättningsvis BB) 11-12 månader, men jag ser en ogynnsam trend! Just nu matchas bara halva månader i taget och det skulle innebära att, om vi får iväg papprena i mitten av mars, kommer vi inte att få BB förrän i november 2007. Nu talar vi elefantgraviditet och lite till!

Som grädden på moset så har jag åkt på magsjuka - kan det bli bättre?

21 februari - En dag kvar...

Imorgon avgörs vårt öde i nämnden. Det är då vi får veta om vi får vårt medgivande eller inte. Vi hade först ansökt om 0-18 månader, men gjorde en panikändring i fredags till 0-24 månader för att kunna passa på fler länder om Kina skulle stänga.

Nu är nästan alla papper klara. Det som saknas är H:s anställningsintyg, passfoton och en handling som vi inte få från FFIA förrän vi skickat in vårt medgivandebeslut. Sen så är det dags för legalisering av alla papper samt en massa stämplande hit och dit hos en Notarius Publicus, på UD och på Kinesiska ambassaden.

Men först alltså nämndbeslutet som vi dessutom måste vänta på i någon vecka tills protokollet är justerat. Vänta kan jag, men inte alltför länge...

14 februari - Rakt i hjärtat

För att kolla i en lagom kärleksfull stämning bloggar jag med Jeff Buckley och "Hallelujah" i bakgrunden.

Alla hjärtans dag och idag vill jag skicka extra mycket kärlek till min underbara make H och vår vackra dotter M. Dessutom sänder jag ut små kärleksfulla tankar till vårt barn som kanske finns där borta, någonstans i Mittens Rike.

Kram och puss!

8 februari 2006 - Världens vackraste diaklet?

Missa inte Fredrik Lindströms dialektprogram ikväll på svt2 kl 21.30. Det ryktas om att han kommer att besöka stället med världens vackraste dialekt! Tyvärr krockar det med favvo-programmet Top Model.

Ikväll kommer Lillebror över för att få sitt hår friserat av undertecknad. Det tog år av övertalning för att få honom att inse att jag inte skulle se det som ett tillfälle att reta honom och ge honom en mohikanfrisyr. Nu är han helt i mitt våld! *diaboliskt skratt*

20 januari 2006 - H som i hembesök

Vi hade hembesök idag. Det innebär att utredarna kommer hem och fikar och kollar så att vi inte bor i ett råttbo. Jag var lite orolig för jag hade inte bytt ut julgardinerna i köket, men vi hade i alla fall städat så där ”lite lagom” så att vi inte ska verka alltför pedantiska… Dessutom hade jag handlat smarriga chokladbakelser på Chocolaterian.

M skötte sig exemplariskt och hade bara ett litet ”treårsutbrott” när vi inte ville låta henne äta en tredje tallrik med glass. Dessutom kramade hon utredarna hejdå innan de gick (utan att vi mutat henne).

Det bästa spar jag till sist; när vi sitter där och fikar säger utredarna plötsligt orden vi drömt om i ett år snart ”Jaha, vi tänker föreslå att ni blir godkända, men det kanske ni redan förstått!”

Nu ska jag gå och fira med ett glas vin (visserligen går inte ärendet upp på nämnden förrän den 22 februari, men ändå – handläggarna tycker att vi duger!!!).

1 januari 2006 - Gott Nytt Adoptionsår!

Nytt år och nya förhoppningar! Nyår spenderade vi tillsammans med ett par från vår A-föräldrargrupp och det var verkligen jättetrevligt. Lite adoptionsprat blev det och vid tolvslaget stod vi alla fyra med glas i händerna och hoppades att om ett år få stå och skåla för att vi snart har våra små snedögda barn och inte bara för ännu ett nytt år av barnlängtan.

Vi har haft vår tredje utredningsträff. Den gick mest åt till att prata om vårt förhållande samt Mannens bakgrundshistoria. Samtalet om vårt förhållande inleddes såhär:

Utredaren: ”Jaha, när förlovade ni er?”
Jag: ”Hmm… Det var i huset i alla fall och på hösten”
Utredaren: ”Huset?”
Jag: ”Ja, där vi bodde (säger väl allt). Jamen det är inte så lätt att komma ihåg datum, men det står i ringen” (sliter av sig ringen och läser innantill) ”2 december 1999! Ja, just ja – det var samma dag som vi blev ett par fast tre år tidigare”
Utredaren: ”Mmm”
Jag (försöker desperat upprätthålla ryktet som den ordentliga i förhållandet): ”Men jag har i alla fall stenkoll på när vi gifte oss” (triumferande)
Utredaren: ”Och när var det?”
Jag: ”Eeeh… (lång paus) 2004, april var det va? Eller hur älskling?”
Mannen (torrt): ”22 maj 2004”
Jag (rodnandes): ”Ja, han är så duktig på att komma ihåg bröllopsdagar. Jag har mer koll på papper och sån’t. Det står förresten i ringen när vi gifte oss också.”

18 december 2005 - Kina eller Thailand?

Vi är under utredning! D v s nu kollar de om vi är tillräckligt bra föräldrar för att få ta hand om ett litet barn från en annan del av jordklotet. Första träffen flöt på ganska bra, trots stor nervositet från vår sida. Vi bestämde en massa datum för de fortsatta träffarna och pratade om vår släkt och våra vänner. När vi precis blivit varma i kläderna var det dags att gå därifrån. Våra utredare är två trevliga damer som verkar väldigt jordnära.

Jag börjar få upp hoppet på ett medgivande även om jag fortfarande är rädd för att de ska säga nej. Vi har börjat diskutera landsfrågan lite mer ingående. Kina ligger fortfarande i topp, men Thailand är med i tätstriden. Det finns för- och nackdelar med båda länderna; Kina har en mer osäker regim och ett ”kallare” klimat vad gäller adoptivbarn (enbarnspolitiken etc). Thailand har, just nu, längre väntetider än Kina, men en trevlig regim och ett mer humant överlämnande av barnen. Från Kina kommer det just nu massor av barn så vår lill* skulle lätt kunna skapa sig en identitet i en grupp. Från Thailand kommer det färre barn, men processen är stabil och det är ett tryggt och vackert land att resa i. Vad svårt det är att välja! Och vad hemskt det känns att kunna göra ett val från vilket land vårt barn ska komma ifrån! Nästan lite förbjudet...

30 november 2005 - Start!

Vi har fått tid för utredningsstart! På måndag (den 5:e december) ska vi ner till Familjerätten och träffa de två socialsekreterare som håller vår framtid i sina händer. Äntligen, äntligen ska vi få reda på om vi håller måttet! Det känns hemskt att veta att vi kan få ett nej eftersom jag har längtat så länge på att få påbörja utredningen.

16 november 2005 - Terrorist, javisst!

Nu har dom haft det lugnt på familjerätten för länge… Igår ringde jag igen; det är fortfarande två par före oss i kön. Den hurtiga kvinnan på familjerätten ville dock fortfarande hävda att vi kanske åtminstone kunde få boka in ett första besök före jul – eller kanske få ett brev… Jag tror nästan att jag skulle föredra någonting lite mer reslistiskt som i stil med ”Till sommaren kanske ni kan få påbörja er hemutredning och räkna inte med att vi tänker godkänna er som föräldrar för ni verkar jättekonstiga och representerar inte alls den kategori stabila och trygga människor som vi kan tänka oss att medge ett litet adoptivbarn till”.

Så till lite ljuspunkter i tillvaron; för några helger sen var vi hembjudna hos ett av paren från föräldrarutbildningen. Det var verkligen en jättetrevlig kväll och alla var överens om att vi måste göra om det. Nästa träff blir den 3 december!

21 oktober 2005 - Slut på tålamod!

Sju månader i den där förb***ade kön! Nu börjar tålamodet tryta… Jag är dessutom lite lagom less och trött på grund av hög arbetsbelastning på jobbet, snorig och febrig M och en inneboende far (som bor hos oss medan hans badrum blir renoverat).

Jag ringde och tjatade på familjerätten (det bor en terrorist i oss alla) igen eftersom jag på vår sista träff för föräldrarutbildningen fick höra att paret som står näst-näst före oss i kön hade blivit kontaktade av familjerätten. Nu sa den trevliga damen att vi säkert skulle få starta i oktober och allra senast i november. Hoppas att det stämmer… Idag mailades jag med dom som står strax före oss i kön och de hade inte hört något ännu.

Annars är den stora trenden i bekantskapskretsen att skaffa syskon. Min kusin var först ut med besked om att syskon till deras lilla tjej (som är lika gammal som M) väntas i februari. När vi var hos släkten förra helgen berättade svågern och svägerskan att deras nummer 3 beräknas dyka upp i maj och samma helg annonserade även en gammal Ume-polare (som vi passade på att hälsade på) att även hon hade en trea på G. Väl tillbaka till jobbet på måndagen fortsätter syskon-trenden med gravidbesked från min kollega. Man börjar känna sig lätt pressad! Det vore verkligen jätteskönt att kunna svara att syskon är på väg när folk försynt börjar insinuera att M säkert vill ha ett syskon (vilket vi naturligtvis också vill!).

Vi avslutade AC:s studiecirkel. Den kändes bara som en sämre upprepning av vår underbara föräldrarutbildning som vi gått i kommunens regi. Istället får vi försöka träffas privat. Första träffen blir nästa helg över en god middag. Det ska verkligen bli jättetrevligt att se alla igen!

Dags att vara en god hustru och hämta Mannen på jobbet!

2 oktober 2005 - 2 månader kvar?

På tisdag är det sista träffen på föräldrarutbildningen! Vi har lärt oss så otroligt mycket om adoption, men också om oss själva. Det mest givande har ändå varit att få träffa andra i samma situation. Nu känns det sorgligt att det tar slut… Några av oss har provat på AC:s studiecirkel som ett komplement, men efter att ha gått två gånger så känns det inte som om det är det här vi behöver just nu. Förmodligen ska vi i A-föräldrargruppen träffas tillsammans hemma hos varandra istället och bara prata om det som kommer upp för tillfället, kanske över en middag.

Två månader kvar till dess vi ”kanske” kan få påbörja vår hemutredning! Det börjar kännas i magtrakten nu… Nervös är bara förordet! Det jag tycker känns värst är att bli bedömd av någon annan som kommer att skriva ett utlåtande på hur lämpliga vi är som föräldrar efter att ha träffat oss 4-5 gånger. Visserligen bara lämplighet när det gäller som adoptivföräldrar, men visst kommer det att kännas som om de underkänner oss även som biologiska föräldrar om vi får ett avslag.

26 augusti 2005 - Utbildning

Nu har vi startat vår föräldrarutbildning och gått på 2 träffar av 7. Det känns fantastiskt att äntligen vara på väg mot ett efterlängtat mål även om det fortfarande är mycket kvar. Vår grupp består av fem par i varierande åldrar och jag tror att vi är näst äldst. Jag hade någon slags bild av att vi skulle vara ett av de yngsta paren, men där ser man, man ska aldrig föreställa sig någonting som sant!

Jag har också ringt och terroriserat familjerätten igen. Det är 7 par före oss i kön för att få påbörja hemutredning och 2 av dem går på vår utbildning. Familjerätten är dock fortfarande hoppfull när det gäller att vi får påbörja hemutredningen före jul.

Yeah right...

11 juli 2005 - Vänta och vänta och vänta...

Sommar, sommar, sommar… Det är så varmt att vi smälter bort, men härligt är det. Förra veckan var Mannen och M och hälsade på släkten. Jag åkte också dit till helgen och igår (söndag) åkte vi hem igen. När vi kommer hem ligger det i postlådan en inbjudan till den obligatoriska föräldrarutbildningen!!! Helt suveränt – nu känns det i alla fall som om vi tar ett steg närmare en adoption även om det stora steget, hemutredningen, fortfarande låter vänta på sig.

Utbildningen startar redan om en månad och vår kommun är tillsammans med Stockholm en av de kommuner där de provar det nya materialet som tagits fram. Det innebär också att vi, förutom en socialsekreterare, även kommer att ha en kursledare från MIA med och att vi skall utvärdera utbildningsmaterialet. Till första träffen skall man ha läst igenom kapitel 1 – ha, ha - löjligt! Jag har redan läst igenom alltihop!

När kursen sen är över (det är 7 träffar à 3 h) så kommer vi att ha köat i 6 ½ månad. Måtte de bara sätta igång oss på hemutredning sen!