Jag erkänner.
Jag är rädd för döden.
Jag är så rädd för att min dotter ska förlora sin mamma.
Jag är ofantligt rädd för att förlora någon av mina nära och kära.
I dagarna har den svenska skådespelerskan Johanna Sällström lämnat jordelivet och efterlämnat en liten dotter som är i min egen dotters ålder - det är så hemskt att jag inte riktigt kan läsa tidningarna. Ett barn har förlorat sin förälder.
Det är då jag undrar hur jag kommer att känna när jag ska förklara för vårt Kina-barn att h*n har förlorat båda sina föräldrar? Hur ska jag kunna förklara att det är vi som finns i deras ställe? Hur kan man ersätta de oersättliga?
Naturligtvis tror jag att vi har tillräckligt mycket kärlek att ge ett barn, men har h*n möjlighet att ta emot all den kärleken och känna sig så ovärderlig som vi kommer att anse just det barnet är? I våra hjärtan älskar vi redan barnet lika mycket som vi älskar dottern - den enda skillnaden är att barnet inte är närvarande för att ta emot all den kärleken.
Jag hoppas innerligt att vårt barn kommer att känna sig så älskad och omhuldad att sorgen efter de biologiska föräldrarna inte blir övermäktig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du berör ett väldigt stort och viktigt ämne. Jag har aldrig varit rädd för döden men samma sekund som vi fick barnbesked så blev jag hastigt väldigt medveten om att jag FÅR inte dö. När jag sedan höll Leia i mina armar stärktes denna känsla: JAG FÅR INTE DÖ!
Leias sorg kan jag inte lindra eller förminska. Jag kan bara få henne att känna att jag älskar henne mer än livet självt.
Men, jag kan ta hand om mig ordentligt och inte utsätta mig för faror för Leia förtjänar att inte förlora en mamma till i förtid.
Och det är när man tänker så här som alla krav på oss adoptivföräldrar med ens blir självklara!
Trevlig helg!
Oj, så bra skrivet. Du sätter verkligen ord även på mina tankar. Jag fortsätter fundera och bearbeta alla dessa tankar.. Vi kan inte nog dela med oss av dessa känslor!
solna-madde skrev så bra....men...aldrig har jag varit så rädd för att något ska hända mig eller min man som efter vi skickade papperna till Kina. Vi väntar ju på vårt älskade barn och ingenting absolut ingenting får hända fram tills dess att barnet är här eller i framtiden heller. Man blir väldigt väldigt medveten om hur skört och viktigt livet är. Våra adopterade barn har redan förlorat sina föräldrar en gång och någon gång kommer säkert de frågorna upp. Jag tror inte att man kan förbereda sig bara vara ärlig..
Trevlig helg!
Tack för att ni får mig att känna som om jag inte är ensam om detta. Jag har aldrig tvekat när det gäller vår adoption, men ibland undrar jag om vi kommer att räcka till... 90 % av tiden är jag helt övertygad om att jag är och blir en bra mamma, men ibland får jag mindervärdeskomplex och tänker att jag inte kommer att vara tillräckligt kärleksfull, tillräckligt omtänksam, tillräcklig med att visa hur mycket jag älskar barnet o s v.
Skicka en kommentar