I tidningarna läser jag återigen om hur Angelina Jolie och Brad Pitt valt att adoptera ytterligare ett barn. Denna gång är det en liten pojke från Vietnam som får de två berömdheterna som föräldrar (eller rent legalt är det Angelinas barn eftersom de inte är gifta). I U.S.A. höjer man inte nämnvärt på ögonon över det faktum att de är en familj med både adopterade och "biologiska" barn. Här i Sverige verkar kombinationen inte vara lika vanlig.
Jag kan ibland känna mig väldigt ensam och "utanför"; dels i de "vanliga" föräldrarnas gemenskap och dels i de "rena" adoptivföräldrarnas gemenskap (de som endast har adopterade barn). Vi hör liksom inte riktigt hemma någonstans eftersom "blandfamiljer" inte är helt vanliga här i Sverige (ännu). Vi har "liksom" inte haft tillräcligt svårt för att få barn, men samtidigt inte tillräckligt lätt... I hemlighet är jag dock otroligt tacksam för att vi får uppleva känslan av att få barn på två olika sätt! Vilken fantastisk gåva!
Innan vi fick Dottern kände vi att adoption var en väg för oss för att få vårt efterlängtade barn. Med lite tur och hjälp av vetenskapen fick vi ändå ett barn som bodde i min mage i 9 månader innan vi träffade henne. När vi sen ville ha syskon valde vi aktivt att sätta en gräns vid IVF-behandlingar, d v s funkade det inte fram tills dess skulle vi gå vidare med adoption. Även om det för oss var ett självklart val så kändes det ändå som om vi var tvungna att ta hänsyn till två andra små individer; vårt blivande adopterade barn och Dottern. Vi kände starkt att vår kärlek kommer att räcka till och att vi aldrig kommer att göra skillnad på barnen, men hur kommer barnen att känna sig? Kommer vårt adopterade barn att känna sig "utanför" i en familj som till viss del delar gener? Kommer Dottern att känna att vi lägger för mycket tid och uppmärksamhet på det adopterade barnet? Svåra frågor... Jag läser ibland om adopterade som helt förkastar tanken på en "blandfamilj", men jag tror att det som fick oss att slutligen bestämma oss för att vi går vidare med adoption var just en adopterad tjej som pratade varmt om förhållandet med sin storebror (som var föräldrarnas biologiska barn).
Vi hoppas naturligtvis inte att vårt adopterade barn ska känna sig utanför. Vi hoppas också att vårt barn inte heller kommer att vara ensam i familjen om att inte dela alla gener utan har redan starka planer på att adoptera ytterligare ett barn om allt går bra med den första adoptionen. På något sätt känns det som om "balansen" i familjen skulle vara bättre och både jag och maken har alltid drömt om tre barn.
Jag tror att alla familjebildningar är unika och att alla har grundförutsättningarna för att lyckas få en fantastisk familj där alla älskar varandra och känner sig trygga, men att man måste jobba olika mycket på det. Och jag hoppas förstås att just vår lilla "blandfamilj" ska bli en sådan lycklig familj...
Ha en riktigt trevlig helg!
(nu ska jag dricka té och äta hembakt bröd som Dottern och maken bakat)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
I min värld är "blandfamiljer" väldigt vanliga.
Jag har rätt många vuxna adopterade i min närhet och nästan alla har syskon som är biologiska barn till sina föräldrar. Kanske var det vanligare att göra så på 70-talet, eller så fanns det inte så mycket medicinsk hjälp att få så första alternativet när det inte blev något var att adoptera och då var det fler som även lyckades själva senare?
I alla fall så verkar det (från min synvinkel utanför) som att familjebildningarna varit väldigt lyckade, och har de inte varit det har skälet i alla fall inte varit att barnen kom på olika sätt.
Många bra tankar och funderingar. Jag känner också "blandfamiljer" med adopterade som kom hit på 70-talet, det har ju gått jättebra.
Att barn känner sig "utanför" är ju normalt i kortare perioder, det gäller ju alla syskon. Jag vet inte hur gammal er dotter är men hon får ju också vara med på hela, långa vägen till syskon och kanske känner sig mer delaktig än om ni väntade syskon på "det vanliga viset".
Det finns alltid en massa om och men och varför. Alla syskon upplever nog att föräldrarna inte är helt rättvisa, att det inte ställs samma krav på syskonen osv, vare sig det faktiskt är så eller ej. Vi har två barn och kämpar just nu med att ge bägge lika mycket uppmärksamhet, men antingen fokuserar man för mycket på den stora, som ju har mycket större krav på att det ska vara si eller så, eller på den lille, som behöver så mycket mer hjälp i vardagen. De är bägge biologiska barn.
Det gäller väl bara att se varje barn för sig, och om något av barnen har speciella behov eller är i en period när det behöver lite mer måste man kunna förklara för de andra barnen varför det är så.
Jag har länge drömt om att adoptera ett barn, det verkar vara ett fantastiskt sätt att få barn på. Men av olika anledningar har det inte blivit så, och nu säger maken stopp och tycker att två barn räcker. Så det blir ingen adoption för oss, det är bara att acceptera. Får glädjas åt andras nytillskott, adopterade eller biologiska, istället! Stort lycka till!
Hej. Trevligt att hitta till din blogg. Jag tror att dina barn kommer att ha de minsta problemen med att vara en "blandfamilj". Jag har levt nära in på en familj med 4 biologiska barn och ett adopterat, min bild är att det var helt självklart för de barnen. Självklart är det ju bra att man funderar och ventilerar. Tittar in snart igen!
Tack alla för kommentarerna! Ibland har man sina mörka stunder som blivande A-mamma och då är det skönt att få lite peppning :-)
Det känns skönt att läsa om att det ni känner att det inte blir någon skillnad på era barn, trots att de kommit till er på olika sätt.
Vi har det oxå så. Eller iaf min man. Han har en biodotter som bor med oss på halvtid och jag känner ibland lite panik då jag i mina mörkare stunder fantiserar om att han kommer att älska henne mera än vårt adopterade barn. Han säger att det inte finns en chans att det blir så (& jag tror på honom, egentligen). Sedan så kommer vår familj att ha en "blandning" till. makens biodotter har bio halvsyskon och kommer att få adopterade halvsyskon! Hm..hur kommer hon att känna inför alla dessa syskon! Det finns en del att oroa sig över när det känns tungt och en massa att glädja sig över när livet känns underbart!
Skicka en kommentar